Slavarbete på Berns – läs själv vittnesmålen!

På en ny websida presenteras nu vittnesmål från slavarbetet inne på Berns. Samtidigt som radikala arbetsköparanhängare i Sverige gör aggressiva antifackliga utspel vill arbetsköparna i Norge rensa upp bland kriminella bamanningsföretag. Läs Norge städar i städbranschen och ”Det är ren maffiaverksamhet”.

Vittnesmålet från Berns:

”Jag blir arg och ledsen när jag tänker på åren jag jobbat på Berns. Hur de utnyttjat mig”

Jag började jobba på Berns 2006. Första gången städade jag Stora Salongen efter en konsert. Jag fick 70 kronor i timmen. Efter det började jag tvätta fönster och speglar. Eftersom en kille från Bolivia inte kunde stanna i Sverige kunde jag ta över hans plats i köket. Jag jobbade i köket och soprummet och min huvudsyssla var att städa.  Jag började i köket klockan 23:00 och när jag var klar gick jag till soprummet, ungefär 5:00. Jag slängde sopor, städade utanför på gatan, sopade bort fimpar osv. Efter 05:00 gjorde jag det som behövde göras, ibland möblering till exempel, ibland andra saker. Jag jobbade måndag till söndag och alltid på natten för 70 kronor i timmen. Det fanns ingen rast, ingen sa något om någon rast i alla fall.  Det var helt omöjligt att ta en längre pau, det fanns alltid någon som kunde komma på en och dra av det från lönen. Jag jobbade varje dag.
En morgon försov jag mig. Då förlorade jag min plats i köket och fick börja jobba i Asiatiska eftersom att ytterligare en Bolivian var tvungen att lämna Sverige. Jag började när gästerna började gå hem och städade hela Asiatiska och alla toaletterna. Jag skurade marmortrappan, hissen, lilla baren med mera. Det här jobbet var mer krävande eftersom att man hela tiden blev kollad. En gång i veckan, vilken dag som helst, gjorde en av Berns chefer (blond, kvinna) dammkontroll med en vit handske. Flera städare har blivit av med jobbet när de hittat smuts eller damm.
Sen kom perioden då de renoverade frukostsalongen. ”Mario” började kräva att jag skulle jobba mer, på olika ställen och längre pass. Jag fick bland annat tvätta fönster och speglar som vanligtvis en person anställd på deltid gjorde, men det fick jag göra utöver min heltidstjänst. Jag fick jobba nästan dubbelt men ingen betalade mig det dubbla. Jag jobbade så ungefär två veckor, men det var ohållbart i längden. Ständigt bad de mig att stanna längre eller jobba mer, men ingen sa någonting om att betala mig för extratimmarna. Jag tröttnade och började bli irriterad. Tills jag sa ifrån. Jag får ju inte betalt extra, varför ska jag jobba extra?
Sen fick jag höra att en grupp bolivianer hade organiserat sig med SAC. Jag blev glad, tänkte att ”äntligen säger någon ifrån”. Efter den konflikten, som SAC och arbetarna vann, började Berns jobba med ett nytt bemanningsföretag som hette NCA. De skulle plötsligt göra jobbet som vi gjort innan men utan någon som helst aning om vad Berns hade för behov, hur man jobbar, hur mycket tid det tar att till exempel möblera en konferenssal, hur lång tid det tar att städa rummen, städa trappan, skura toaletterna. Vi visste exakt. Så vi var några som inte bråkat som blev rekommenderade vidare till NCA.
De var helt vilse och behövde all hjälp de kunde få. Vi lärde dem allt vi kunde. Vi jobbade några veckor utan kontrakt.  Sen fick vi kontrakt på noll procent. Det fanns aldrig några scheman och vi jobbade väldigt mycket. Jag jobbade överallt eftersom jag var en av dem med mest erfarenhet. Det var ofta diskussioner om hur många timmar arbetet skulle ta. NCA ville att samma jobb skulle göras på mindre tid än tidigare. Vi förklarade att det inte gick, att det tar längre tid, men de lyssnade inte.
NCA var ett schysstare företag än de tidigare bemanningsföretagen, de betalade vitt och betalade skatt, jag har hört i efterhand att de har kollektivavtal. Sånt kostar mer, men Berns ville fortfarande inte betala för dyrt. Så NCA blev tvungna att förändra många saker. Till exempel ville de att vi skulle jobba dagtid eftersom att det kostade mer både för NCA och Berns att ha nattarbetare, åtminstone om man ska betala schysst och vitt. Men, man måste ändå göra vissa saker nattetid eftersom att Berns också har nattklubb och allt måste vara klart inför frukosten. Så vi fick börja jobba fyra på morgonen, vilket innebär att man gick upp 2.30 och åkte hemifrån 3-3.30. Jag städade hela ”Asiatiska” och Stora Salongen. Arbetet var oändligt. Vi arbetare hamnade ofta i konflikter med varandra eftersom att det alltid fanns någon som var mer desperat och tog åt sig mer jobb, eller gjorde ett jobb som man behöver många timmar på sig att göra på kortare tid. Vi var några som gick ihop och kom överrens om att inte acceptera när de krävde så mycket jobb på så lite tid, vi visste ju att det i princip var omöjligt. Men vissa sa inte ifrån och jobbade nästan ihjäl sig. Vi andra blev inringda mindre och mindre, precis när vi hade lärt NCAs personal det mesta. De började ta in ny personal, kompisar, kusiner och brorsor. Tillslut hade jag så lite timmar att jag fick jobba extra som toavakt på natten, det var ett vidrigt jobb som ingen annan ville göra, men jag behövde pengarna.
När det gått 8 månader med NCA och jag fortfarande inte hade något schema eller fått fast anställning bestämde jag mig för att säga ifrån. Jag fick fortfarande mindre och mindre timmar (eftersom att de gav bort timmarna till sina kompisar eller dem som accepterade att slita ut sig totalt) och blev inringd hur som helst, när som helst. Samtidigt fick jag reda på att min fru var gravid med vårt första barn. Först pratade jag med min gruppledare från NCA och sa att jag behövde arbetsgivarintyg och lönespecifikationer för att visa upp hos försäkringskassan. Han vägrade. Jag skickade in begäran om pappaledigt till NCA. Jag blev besvarad med ett besked om avsked.
Efter det följde förhandlingarna med NCA, Almega och SAC. Då var vi fler som var inblandade, för jag var långt ifrån den enda som blivit orättvist behandlad. De ville förflytta mig till en annan arbetsplats på en ny provanställning, men jag hade redan sett hur de gjort så med en annan kamrat i denna konflikt. Efter tre månader får man sparken. Vi kämpade för att Berns skulle vara min arbetsplats, som den varit de senaste 3 åren.
Tack vare förhandlingarna och kampen lyckades vi bli återanställda på 100%, fast anställning. Även om det nu innebar ”house keeping” och arbete på hotellet var jag nöjd. Det var 8 timmar om dagen och jag hade ett schema. Jag fick också rätt till pappaledighet och var hemma med min dotter en månad. Det var viktigt för mig att vinna den konflikten, för det är en rättighet och ingen ska ta ifrån någon sina rättigheter. Det är också viktigt för mig att nämna att alla på Berns kände till den här
kampen och den här konflikten. Men ingen la sig i.
Vi jobbade under våra nya förbättrade förhållanden som vi kämpat oss till under ungefär 3 månader. Sen fick jag ett nytt brev om avsked, på grund av arbetsbrist på NCA. En kamrat som tidigare organiserat sig med oss gick ur facket och blev anställd direkt av Berns (tillsammans med några andra som aldrig klagat men som inte jobbat längre än mig och mina kamrater).
Anledningen till att jag fick sparken var väldigt tydlig, oavsett vad Berns säger i medierna.
Jag blir arg och ledsen när jag tänker på åren jag jobbat på Berns. Hur de utnyttjat mig. Och hur Yvonne nu pratar vitt och brett om arbetarnas säkerhet och välbefinnande, om kollektivavtal och rätt att organisera sig fackligt. Om de ens fått upp ögonen för sådant, som hon påstår, är det ju tack vare SAC. Annars hade det fortsatt på samma vis hur länge som helst.
På så sätt kan jag vara glad över att vi tagit upp kampen, och jag kommer aldrig ångra det. Men samtidigt blir jag arg över alla lögner de sprider om oss och om SAC i medierna.  Det man borde prata om i media är hur Berns utnyttjat människor som sökt lyckan i ett nytt land, som inte talar språket och som inte känner till sina rättigheter. Och inte bara att de har gjort det, men att de inte gjort någonting för att förändra eller förbättra situationen, inte ens när de fått faktan på bordet. De fortsätter ljuga och förvärra situationen. Hela Berns är genomsyrat av hyckleri och förtryck. Jag tror inte att det kommer bli annorlunda där.
Bemanningsföretagen har gjort allt detta möjligt för Berns, eller Berns har gjort det möjligt genom att använda sig av bemanningsföretag. Men de föll i sin egen fälla för när bemanningsföretaget som skyddat dem och tagit ansvar för förtrycket sparkade folk, blev de kvar utan arbetare. Och Berns begick ett misstag när de inte återanställde dem som jobbat längst
och mest. Därför är Berns nu i den här situationen.
Jag är arbetslös. Min fru lämnade mig. Jag kan inte försörja mitt barn som jag kämpade för att få vara hemma med. Jag har blivit polisanmäld av Berns för egenmäktigt förfarande. De har hotat med att stämma mig personligen och kräva mig på skadestånd.  Jag har inga pengar, och är beroende av donationer och bidrag.
Det är sorgligt att alla mina problem har börjat eftersom jag organiserat mig och krävt saker som jag har rätt till. Till exempel pappaledighet. SAC har hjälpt mig att lära mig om mina rättigheter, och kräva rätten till dem. Det enda Berns har gjort är att kränka dem. Det här kampen och mina kamrater i SAC är allt för mig just nu. Berns har mycket makt, många lögner och mycket pengar. Men vi har sanningen. De kommer fortsätta ljuga och använda sitt maktövertag, och vi kommer fortsätta säga sanningen.
”Marcus”