Från och med den 3 november har den lokala fackklubben, driftsektion USIL av SAC syndikalisterna, beslutat om att gå ut i punktstrejker främst mot den höga arbetsbelastningen på USIL. De som omfattas av punktstrejkerna är städare som är anställda av det multinationella företaget ISS Facility Services som har städentrepenadavtal med Region Skåne.

Sedan ca fem år tillbaka har vi i SAC syndikalisterna kämpat för att förbättra våra arbetsvillkor och särskilt när det gäller den orimliga arbetsbelastningen. 2006 sändes uppdrags gransknings reportage om hur städavtalet mellan ISS Facility Services och Region Skåne gör sjukhuset smutsigt genom den orimliga arbetsbelastning som åläggs städarna som är anställda av ISS. Ett exempel var att en toalett på Kvinnoklinikens mödrahälsovård skulle städas på 36 sekunder. Dessvärre har det inte blivit bättre sedan dess. Våra krav är främst att arbetsbelastningen för oss städare minskar med 40 %, säger Adrian K, ordförande för driftsektion USIL av SAC syndikalisterna.

Driftsektionen har bestämt sig att gå ut i punktstrejker, tre timmar, två gånger i veckan, från och med den 3 november. Exakt när och var punktstrejkerna genomförs har inte meddelats ISS då driftsektionen vill ha maximal effekt på sina stridsåtgärder samt minska risken för eventuellt strejkbryteri. Tanken är att stridsåtgärderna inte skall gå obemärkt förbi och sätta press på ISS att gå med på driftsektionens krav.

ISS hävdar att de har rätt att veta exakt när punktstrejkerna skall genomföras och vilka medlemmar som omfattas av strejken. Vi anser att ISS inte har laglig rätt att få exakta klockslag på punktstrejkerna då det skulle minska effekten av stridsåtgärderna. Då har de tid att förbereda sig vart de skall skicka sina strejkbrytare och därmed bryta strejkerna. Vi hoppas ju naturligtvis att kommunal står neutrala i den här konflikten och inte försöker få sina medlemmar att jobba på strejkade områden.  Att hålla koll på anställdas fackliga medlemskap anser vi är ISS uppgift och inte vår. Vi har redan meddelat att alla våra medlemmar på USIL som är anställda av ISS omfattas av punktstrejkerna, säger Adrian K, ordförande för driftsektion USIL av SAC syndikalisterna.

Fackklubben anser även att patienter och övrig sjukvårdspersonal kan komma att drabbas av stridsåtgärderna men att det är oundvikligt just för att uppmärksamma problemet med städentrepenadavtalet som i flera år har drabbat både städare, patienter och sjukvårdspersonal.

Att bara sitta tyst och låta detta pågå skulle vara att utsätta både städare, patienter och sjukvårdspersonal för dolda risker som i slutändan gör alla på sjukhuset sjuka. Det blir knappast bättre av att vi städare håller käften. Är arbetsbelastningen så pass hög att det inte går att utföra ett bra jobb så anser vi att vi som städare har en skyldighet att sätta ner foten och kräva att arbetsbelastningen når de nivåer som krävs för ett hygieniskt och rent sjukhus. Att vi strejkar är för att ISS struntar i vad vi städare tycker om saken. De vill bokstavligen sopa problemen under mattan och tjäna mer pengar, säger Adrian K, ordförande för driftsektion USIL av SAC syndikalisterna.

Fackklubben anser även att det är fel att hålla ISS bakom ryggen för att de vart tredje år skall få behålla avtalet med Region skåne.

Kommunal har i flera år hållit ISS bakom ryggen för att de skall kunna behålla sitt avtal med region skåne. I slutändan är det väl ett slags godhjärtat försök att rädda sina medlemmars jobb. Men vi anser att det är fel att hela tiden hålla ISS bakom ryggen för att i förlängningen fysiskt slita ut sina medlemmar och skapa en riskfylld sjukhusmiljö för allmänheten och sjukvårdspersonalen. För oss kvittar det vilket företag som bedriver städningen och vi kommer alltid kräva rimliga arbetsvillkor och att nya företag följer turordningsregler och anställer alla städare enligt anställningstid på ISS, säger Adrian K, ordförande för driftsektion USIL av SAC syndikalisterna.

ISS har i förhandlingar påpekat att kollektivavtalsparterna, ISS och kommunal, inte har upplevt arbetsbelastningen som ett problem. ISS har hävdat att arbetsledningen och kommunals skyddsombud inte har upplevt detta som ett problem. Fackklubben och dess medlemmar har å andra sidan en helt annan bild av problemet.

I reportaget från uppdrag granskning 2006 så sa kommunals ombud Anne-Lii Jönsson att hon inte ville kommentera arbetsmiljön eller arbetsgivaren och inte heller kritisera ISS, trots att hon tyckte att avtalet mellan ISS och USIL var orimligt. Det är väl inget som ändrats i nuläget sedan 2006. Kommunal och ISS sitter i samma båt. Vi i driftsektionen gör inte det. Vi har ett intresse av en arbetsbelastning som skapar en hälsosam arbetsmiljö för både oss själva, patienter och övrig sjukhuspersonal. Vi anser att kommunal inte företräder sina medlemmars intressen i dessa frågor utan går arbetsgivarens ärenden trots att problemen beskrivits ingående i deras egen tidning kommunalarbetaren. Det är uppenbart att det är ett verkligt problem för alla anställda städare. Att ISS och kommunal inte tycker det är ett problem säger ju mer om vilken korrupt facklig samverkan som byggts upp under dessa år, säger Adrian K, ordförande för driftsektion USIL av SAC syndikalisterna

Fackklubben har ett krav på att ISS skall minska alla städares städområden med 40 % och anser inte att detta är ett orimligt krav att uppfylla även om det innebär att ISS tvingas att anställa fler städare.

Vi anser att ett multinationellt företag med miljardvinster har råd med detta. Anser de sig inte ha råd med detta får de omprioritera vad de lägger sina andra kostnader. ISS har flera gånger sagt att de måste hålla det anbud som de tecknat med region skåne för att hålla sin verksamhet lönsam. Vi anser tvärtom att man får sänka vinstkraven och omprioritera kostnader i sin övriga verksamhet som exempelvis att sänka kostnaden för högre chefer och sänka vinstutdelningen till ägarna.  Förutom att det skulle ge fler arbetstillfällen, bättre arbetsmiljö för alla anställda och patienter, så skulle skattebetalarna faktiskt få nått som de betalat för, säger Adrian K, ordförande för driftsektion USIL av SAC syndikalisterna

Enligt fackklubben har förhandlingarna med ISS helt avstannat bland annat efter att ISS manipulerat en tidsstudie.

Driftsektionen har förhandlat om arbetsbelastningen i flera år utan resultat. I somras slöts även en överenskommelse mellan driftsektionen och ISS om att göra en tidsstudie på ett städområde för att kontrollera arbetsbelastningen. Driftsektionen hade således en tidsstudiekontrollant som kontrollerade hur två av ISS utvalda städare städade ett utvalt städområde. ISS bröt överenskommelsen genom att uppmana städarna att hoppa över städområden, flytta städområdena från de dagar då tidsstudien genomfördes och hoppa över arbetsuppgifter som skulle utföras. ISS var mer intresserade av att sparka städare som anser att arbetsbelastningen gör så att de inte kan utföra ett bra arbete. Egentligen förstår vi inte syftet med att göra en tidsstudie, där vi kontrollerar utförandet, där ISS helt öppet fuskar och manipulerar resultatet. Detta har driftsektionen dokumenterat i en särskild rapport, säger Adrian K, ordförande för driftsektion USIL av SAC syndikalisterna.

Fackklubben har även förlorat förtroende för ISS platschef på USIL samt ISS regionschef och kräver deras avgångar.

Det är framförallt ageranden från ISS driftschef på USIL som är oacceptabelt och under all kritik. Alla som inte klarar arbetsbelastningen, eller blir sjuka av den, utsätts för vad som nästan kan betecknas som trakasserier. Till exempel så beordras anställda in på möten på sina lagstadgade raster där de skälls ut tills de bryter ihop och brister ut i gråt. Driftchefen gormar och skriker även på sina anställda och tillsammans med kommunal hotar man anställda med sparken om de går över från kommunal till SAC. Vi har även begärt förhandling om kränkning av föreningsrätten i samband med vad vi anser vara systematiska åtgärder mot våra förtroendevalda. I förhandlingar påstår ISS att driftschefen och regionschefen har fullt förtroende från alla anställda. ISS hänvisar detta till en medarbetarenkät där 100 % av alla medarbetare är nöjda med arbetsledningen. Det resultatet vet åtminstone vi i driftsektionen är löjeväckande felaktigt. Enkäten går i detta sammanhang att jämföra med valen under diktatorn Saddam Hussein som alltid hade 100 % av de irakiska medborgarnas röster, säger Adrian K, ordförande för driftsektion USIL av SAC syndikalisterna.

Du kan kontakta ”Rätt till Vård Konferensen” på projektledare@ratttillvard.se och fråga hur de ställer sig till att en av arrangörerna avser bryta blockaden mot Berns. En blockad som har stor betydelse för papperslösas situation i Sverige.

Kontakta även Psykologförbundet på post@psykologforbundet.se och be dem förklara sig! En fackförening ska inte bryta en annan fackförenings blockad.

Den fackliga blockaden mot Berns bottnar i att Berns, via ett system av bemanningsföretag, kunnat utnyttja underbetald arbetskraft, upphäva anställningstryggheten samt rätten att organisera sig fackligt. I det här fallet var det städare som drabbades. Läs vittnesmålen här. Mer information hittar du på www.berns.cc.

Lars-Olof Petterssons andra angrepp är på många sätt fräckare än hans första. Han ägnar sig åt enkla argumentationsknep: att lyfta ut någon detalj, endast angripa den och lämna lejonparten av sakens frågor dithän. Pettersson silar mygg och sväljer kameler i sitt plikttrogna arbete för sin uppdragsgivare.

I frågan om trovärdigheten hos våra uppgifter om våra medlemmars arbetsvillkor väljer Pettersson att klumpa ihop dem med syfte att sänka vår trovärdighet, och får det som att låta som om 22-timmars arbetspass förekom 7 dagar i veckan, vilket givetvis inte är fallet. På så sätt slipper han också på ett smidigt sätt förhålla sig till dessa också var för sig lagvidriga och slavliknande förhållanden: förekomsten av 22-timmars arbetspass och förekomsten av 7-dagars arbetsvecka.

Det är problematiskt att argumentera mot Pettersson. Han hämtar texter från bloggar och artiklar i media och tillskriver oss uttalanden vi inte gjort, såsom att Yvonne Sörensen var VD på Berns 2006. Pettersson och hans PR-byrå står bakom en kampanj som innehåller lögner som att SAC uppmanat 6 500 personer att gå hem till Berns VD, att SAC egentligen bara är en maffia som bara vill ha pengar osv.

Det mest vilseledande i Petterssons argumentation här är det återkommande talet om kollektivavtalen. Det är ett honnörsord som passar bra i LO-tidningen, men Pettersson får det att låta som om striden på något sätt påverkar Hotell- & Restaurang Fackets kollektivavtal med Berns. I själva verket gäller striden en grupp städares rätt till anställningstrygghet och alla kollektivavtal på Berns står orörda. Städpersonalen arbetade inte ens under HRF:s avtal.

Vissa av Berns underleverantörer har saknat kollektivavtal, andra har haft avtal med Almega och Fastighetsanställdas förbund en inte följt dem. Det väsentliga är dock inte förekomsten av avtal. Det väsentliga är att avtalen följs och säkrar drägliga villkor. Så har inte varit fallen hos Berns bemanningsföretag varpå städare två gånger organiserat sig i SAC och tagit strid.

Båda gånger vann städarna och fick rättigheter såsom fasta tjänster, vita löner, rimliga arbetstider, rätt till föräldraledighet, korrekt OB-ersättning mm. Båda gångerna gallrades de (och endast de) som organiserat sig ut genom personalförflyttningar mellan Berns och bemanningsföretagen trots att ingen arbetsbrist förelåg på Berns.

Pettersson får det att låta som att alla missförhållanden skett på Berns tidigare underleverantörer, men också på Berns nuvarande bemanningsföretag (som än idag sköter huvudparten av all städning på Berns) har det rått allvarliga missförhållanden. Titta på lönespecifikationerna och anställningskontrakten på www.berns.cc. Detta är knappast några ”schyssta villkor”.

Vad Pettersson vill komma ifrån är den större diskussionen om hur arbetsgivare som Berns utnyttjar bemanningsföretag för att undergräva anställningstryggheten och därigenom också rätten att organisera sig fackligt. Anledningen till att våra medlemmar står arbetslösa idag är att de blev obekväma för Berns genom sin vägran att acceptera undermåliga arbetsvillkor.

I stället för att hörsamma en PR-byrå anlitad av företagarna skulle vi gärna se att LO (HRF) satte sig ner med oss och gick igenom alla detaljer kring arbetsvillkoren för städarna på Berns, diskuterade Berns tvivelaktiga användning av bemanningsföretagen och den nu aktuella konflikten.

Striden för rätten att organisera sig och kräva sin rätt på jobbet är ständigt pågående och de senaste åren har denna rättighet blivit allt svagare. Det är dags att vända den utvecklingen, och det gör vi genom att våga ta striderna, lyfta fram missförhållanden samt arbeta för ett ett utökat lagligt skydd för bemanningsanställda.

för Stockholms Restaurang och hotellarbetarsyndikat av SAC

Sara Panozo, sekreterare
Javier Plascencia, ordförande

Texten antagen på styrelsemöte 2010-09-12

Tidigare publicerad på LO-Tidningen Debatt

I dag är det nästan genant tydligt att arbetsgivarorganisationerna och deras hjärtevänner i Rosenbad är på krigsstigen mot allt vad facklig organisering och ”ordning och reda” på arbetsmarknaden heter. I egen propaganda och med stöd av högermedia målar man upp en bild av en nyliberal ”nödvändig” förändring, med mängder av förklaringar och ursäkter. Faktum kvarstår: företagens vinster och aktieutdelningar ökar allt snabbare samtidigt som arbetsvillkoren blir sämre och otryggare. 2008 var etableringsåldern – den ålder då tre fjärdedelar av en årskull har fast anställning – 28 år. 1990 var den 20 år. Arbetsgivarorganisationernas retorik om ”flexibilitet” och ”nya krav” klingar tomt för den som inte vet om hon kan betala hyran nästa månad.

Inför denna utveckling bör arbetarrörelsen lägga ner sina motsättningar, hålla ihop och gemensamt kämpa för en reglering av bemanningsföretagen och för rätten till trygga anställningar. I SAC tvekar vi inte att sätta hårt när våra rättigheter och arbetsvillkor angrips och inte ge efter för kortsiktiga vinstkrav och girighet. Också LO bör ta strid för medlemmarnas och arbetarklassens intressen i frågan om anställningstryggheten.

Innan vi går in specifikt på Bernskonflikten ska det påpekas att Lars-Olof Pettersson skriver sin artikel inte som gammal LO-anställd, utan som talesman för PR-byrån Rådhusgruppen, som anlitats av arbetsgivarorganisationen SHR för att försöka bevara Berns varumärke under konflikten. Det är alltså i allra högsta grad ett partsinlägg det handlar om, vilket också framgår tydligt i valet av ”fakta” som Pettersson presenterar i sin artikel. En bild målas upp av ett oskyldigt, ja nästan godhjärtat företag som älskar sina anställda och facket, och inte vill dem annat än väl. Verkligheten är givetvis en annan.

På Berns har städare flyttats runt mellan fyra olika bemanningsföretag, men med samma arbetsledning och arbetsplats: i praktiken alltså anställda på Berns, och med bemanningsföretagen endast som ett medel för Berns att juridiskt försöka flytta ljusskygg verksamhet (22-timmars arbetspass, 7-dagars arbetsvecka och svarta löner långt under alla kollektivavtal för att nämna toppen på isberget) utanför det egna organisationsnumret.

Striden mellan oss och Berns uppstår första gången när några anställda 2007 går med i SAC och tar strid för drägliga villkor och att över huvud taget få ut sina löner. Efter ett par strider har man kämpat till sig drägliga villkor men flyttats runt mellan fyra bemanningsföretag, det sista av dem NCA. Anledningen till runtflyttningen är enkel: man samlar inte LAS-tid efter arbetsplats utan efter löneutbetalarens organisationsnummer, varför man kan hävda att någon som varit anställd sju år med samma arbetsplats och samma arbetsledning bara har ett och ett halvt års tid på LAS-listan. Ett listigt sätt att försöka göra sig av med jobbiga arbetare som organiserar sig fackligt istället för att acceptera moderna slavvillkor, och något som ingen fackförening värd namnet kan acceptera utan strid för sina medlemmar, med klassiska fackliga arbetsmetoder såsom blockad och uppmaning till bojkott.

Lars-Olof Pettersson pratar om ”hot” och ”utpressning”. Vi kan bara konstatera att arbetslöshet eller lockout riktad mot arbetare som organiserar sig och protesterar mot missförhållanden också det kan kallas ”hot” och ”utpressning”. Den senaste konflikten med Berns härrör sig från att samtliga av de städare som kämpat sig till vita löner, riktiga anställningar och korrekt OB har nu gallrats ut.

Berns har från början varit oerhört konfliktintriktade och det krävdes 18 veckors stridsåtgärder för att få Berns att ens sätta sig vid förhandlingsbordet. Väl där presenterade företaget inte ett enda förslag till lösning. Istället hotar Berns med att stämma arbetstagarna privat för stridsåtgärdernas verkan, något som en gammal LO-anställd borde inse är exempellöst aggressivt. Det är en attack mot hela fackföreningsrörelsen att ge sig på medlemmarna istället för facket. En sådan arbetsgivare stödjer Pettersson med sin text.

Pettersson skriver att LO bör försvara Berns då man har ”schyssta villkor” för sin fasta personal. Men om detta har SAC överhuvudtaget inte framfört någon åsikt. Det har funnits ett A- och ett B-lag på Berns där B-laget bestått av nyinvandrade med och utan papper som arbetat under oacceptabla villkor runtflyttade mellan olika bemanningsföretag. Det finns ingen anledning för HRF eller Unionen att ”försvara kollektivavtalet” på Berns eftersom det aldrig kritiserats av SAC.

Det finns heller ingen anledning att det skulle vara nödvändigt att säga upp personal om SAC:s krav tillmötesgås. Företaget har vägrat lägga korten på bordet när det gäller sin ”arbetsbrist” och fast man flyttat personal från annan verksamhet för att göra våra medlemmars jobb, så har man fortsatt hyra in personal till denna verksamhet.

Exploatering av nyinvandrade via bemanningsföretag är inte ovanligt och ingalunda endast ett svenskt problem. Efter påtryckningar från norska LO har riksdagen i Norge infört en lag om ”solidariskt ansvar”, som innebär att det företag som anlitar bemanningsföretag också har ett ansvar för villkoren hos underleverantören.

Det är också en fråga som LO drev aktivt för några år sedan och som det är hög tid att lyfta igen, även om en återgång till förbud mot bemanningsföretag givetvis skulle vara ännu bättre. Bemanningsföretagen är ett problem som angår alla arbetare i alla branscher, och som inte kommer att lösas åt oss av politiker i det ena eller andra blocket. SAC och LO borde kunna enas om att anställningstryggheten är något som måste försvaras och förstärkas, och det är genom nolltolerans mot utnyttjande av systemet som vi kan uppnå detta.

Lars-Olof Petterson söker slå split mellan fackföreningar vid en tidpunkt då vi måste stå enade. Det är mycket han inte vill berätta i sakfrågan. För den som är intresserad av Berns bulvanliknande användning av sina bemanningsföretag och våra medlemmars arbetsvillkor på Berns finns detta redogjort för på www.berns.cc. I konflikten kämpar SAC för sina medlemmars arbeten, för yttrandefrihet på jobbet och för rätten att organisera sig fackligt. Berns, å sin sida, kämpar kompromisslöst för rätten att slippa ansvar för människor man bollat runt mellan bemanningsföretag.

Blockaden mot Berns har stöd av det så kallade ”Jobbupproret” där klubbar och förtroendevalda inom LO, TCO och SAC samlat sina fackliga erfarenheter i protest mot bemanningsföretagens kringgående av LAS. Det är viktigt att LO
inte hörsammar PR-konsulten Petterssons uppmaning till lojalitet med företaget utan ser det verkliga problemet: För att slippa situationer som den på Berns behövs en reglering av bemanningsföretagen.

för Stockholms Restaurang och hotellarbetarsyndikat av SAC

Sara Panozo, sekreterare
Javier Plascencia, ordförande
Texten antagen på medlemsmöte 2010-09-05

Tidigare publicerad på LO-Tidningen Debatt

Vittnesmålet från Berns:

”Jag blir arg och ledsen när jag tänker på åren jag jobbat på Berns. Hur de utnyttjat mig”

Jag började jobba på Berns 2006. Första gången städade jag Stora Salongen efter en konsert. Jag fick 70 kronor i timmen. Efter det började jag tvätta fönster och speglar. Eftersom en kille från Bolivia inte kunde stanna i Sverige kunde jag ta över hans plats i köket. Jag jobbade i köket och soprummet och min huvudsyssla var att städa.  Jag började i köket klockan 23:00 och när jag var klar gick jag till soprummet, ungefär 5:00. Jag slängde sopor, städade utanför på gatan, sopade bort fimpar osv. Efter 05:00 gjorde jag det som behövde göras, ibland möblering till exempel, ibland andra saker. Jag jobbade måndag till söndag och alltid på natten för 70 kronor i timmen. Det fanns ingen rast, ingen sa något om någon rast i alla fall.  Det var helt omöjligt att ta en längre pau, det fanns alltid någon som kunde komma på en och dra av det från lönen. Jag jobbade varje dag.
En morgon försov jag mig. Då förlorade jag min plats i köket och fick börja jobba i Asiatiska eftersom att ytterligare en Bolivian var tvungen att lämna Sverige. Jag började när gästerna började gå hem och städade hela Asiatiska och alla toaletterna. Jag skurade marmortrappan, hissen, lilla baren med mera. Det här jobbet var mer krävande eftersom att man hela tiden blev kollad. En gång i veckan, vilken dag som helst, gjorde en av Berns chefer (blond, kvinna) dammkontroll med en vit handske. Flera städare har blivit av med jobbet när de hittat smuts eller damm.
Sen kom perioden då de renoverade frukostsalongen. ”Mario” började kräva att jag skulle jobba mer, på olika ställen och längre pass. Jag fick bland annat tvätta fönster och speglar som vanligtvis en person anställd på deltid gjorde, men det fick jag göra utöver min heltidstjänst. Jag fick jobba nästan dubbelt men ingen betalade mig det dubbla. Jag jobbade så ungefär två veckor, men det var ohållbart i längden. Ständigt bad de mig att stanna längre eller jobba mer, men ingen sa någonting om att betala mig för extratimmarna. Jag tröttnade och började bli irriterad. Tills jag sa ifrån. Jag får ju inte betalt extra, varför ska jag jobba extra?
Sen fick jag höra att en grupp bolivianer hade organiserat sig med SAC. Jag blev glad, tänkte att ”äntligen säger någon ifrån”. Efter den konflikten, som SAC och arbetarna vann, började Berns jobba med ett nytt bemanningsföretag som hette NCA. De skulle plötsligt göra jobbet som vi gjort innan men utan någon som helst aning om vad Berns hade för behov, hur man jobbar, hur mycket tid det tar att till exempel möblera en konferenssal, hur lång tid det tar att städa rummen, städa trappan, skura toaletterna. Vi visste exakt. Så vi var några som inte bråkat som blev rekommenderade vidare till NCA.
De var helt vilse och behövde all hjälp de kunde få. Vi lärde dem allt vi kunde. Vi jobbade några veckor utan kontrakt.  Sen fick vi kontrakt på noll procent. Det fanns aldrig några scheman och vi jobbade väldigt mycket. Jag jobbade överallt eftersom jag var en av dem med mest erfarenhet. Det var ofta diskussioner om hur många timmar arbetet skulle ta. NCA ville att samma jobb skulle göras på mindre tid än tidigare. Vi förklarade att det inte gick, att det tar längre tid, men de lyssnade inte.
NCA var ett schysstare företag än de tidigare bemanningsföretagen, de betalade vitt och betalade skatt, jag har hört i efterhand att de har kollektivavtal. Sånt kostar mer, men Berns ville fortfarande inte betala för dyrt. Så NCA blev tvungna att förändra många saker. Till exempel ville de att vi skulle jobba dagtid eftersom att det kostade mer både för NCA och Berns att ha nattarbetare, åtminstone om man ska betala schysst och vitt. Men, man måste ändå göra vissa saker nattetid eftersom att Berns också har nattklubb och allt måste vara klart inför frukosten. Så vi fick börja jobba fyra på morgonen, vilket innebär att man gick upp 2.30 och åkte hemifrån 3-3.30. Jag städade hela ”Asiatiska” och Stora Salongen. Arbetet var oändligt. Vi arbetare hamnade ofta i konflikter med varandra eftersom att det alltid fanns någon som var mer desperat och tog åt sig mer jobb, eller gjorde ett jobb som man behöver många timmar på sig att göra på kortare tid. Vi var några som gick ihop och kom överrens om att inte acceptera när de krävde så mycket jobb på så lite tid, vi visste ju att det i princip var omöjligt. Men vissa sa inte ifrån och jobbade nästan ihjäl sig. Vi andra blev inringda mindre och mindre, precis när vi hade lärt NCAs personal det mesta. De började ta in ny personal, kompisar, kusiner och brorsor. Tillslut hade jag så lite timmar att jag fick jobba extra som toavakt på natten, det var ett vidrigt jobb som ingen annan ville göra, men jag behövde pengarna.
När det gått 8 månader med NCA och jag fortfarande inte hade något schema eller fått fast anställning bestämde jag mig för att säga ifrån. Jag fick fortfarande mindre och mindre timmar (eftersom att de gav bort timmarna till sina kompisar eller dem som accepterade att slita ut sig totalt) och blev inringd hur som helst, när som helst. Samtidigt fick jag reda på att min fru var gravid med vårt första barn. Först pratade jag med min gruppledare från NCA och sa att jag behövde arbetsgivarintyg och lönespecifikationer för att visa upp hos försäkringskassan. Han vägrade. Jag skickade in begäran om pappaledigt till NCA. Jag blev besvarad med ett besked om avsked.
Efter det följde förhandlingarna med NCA, Almega och SAC. Då var vi fler som var inblandade, för jag var långt ifrån den enda som blivit orättvist behandlad. De ville förflytta mig till en annan arbetsplats på en ny provanställning, men jag hade redan sett hur de gjort så med en annan kamrat i denna konflikt. Efter tre månader får man sparken. Vi kämpade för att Berns skulle vara min arbetsplats, som den varit de senaste 3 åren.
Tack vare förhandlingarna och kampen lyckades vi bli återanställda på 100%, fast anställning. Även om det nu innebar ”house keeping” och arbete på hotellet var jag nöjd. Det var 8 timmar om dagen och jag hade ett schema. Jag fick också rätt till pappaledighet och var hemma med min dotter en månad. Det var viktigt för mig att vinna den konflikten, för det är en rättighet och ingen ska ta ifrån någon sina rättigheter. Det är också viktigt för mig att nämna att alla på Berns kände till den här
kampen och den här konflikten. Men ingen la sig i.
Vi jobbade under våra nya förbättrade förhållanden som vi kämpat oss till under ungefär 3 månader. Sen fick jag ett nytt brev om avsked, på grund av arbetsbrist på NCA. En kamrat som tidigare organiserat sig med oss gick ur facket och blev anställd direkt av Berns (tillsammans med några andra som aldrig klagat men som inte jobbat längre än mig och mina kamrater).
Anledningen till att jag fick sparken var väldigt tydlig, oavsett vad Berns säger i medierna.
Jag blir arg och ledsen när jag tänker på åren jag jobbat på Berns. Hur de utnyttjat mig. Och hur Yvonne nu pratar vitt och brett om arbetarnas säkerhet och välbefinnande, om kollektivavtal och rätt att organisera sig fackligt. Om de ens fått upp ögonen för sådant, som hon påstår, är det ju tack vare SAC. Annars hade det fortsatt på samma vis hur länge som helst.
På så sätt kan jag vara glad över att vi tagit upp kampen, och jag kommer aldrig ångra det. Men samtidigt blir jag arg över alla lögner de sprider om oss och om SAC i medierna.  Det man borde prata om i media är hur Berns utnyttjat människor som sökt lyckan i ett nytt land, som inte talar språket och som inte känner till sina rättigheter. Och inte bara att de har gjort det, men att de inte gjort någonting för att förändra eller förbättra situationen, inte ens när de fått faktan på bordet. De fortsätter ljuga och förvärra situationen. Hela Berns är genomsyrat av hyckleri och förtryck. Jag tror inte att det kommer bli annorlunda där.
Bemanningsföretagen har gjort allt detta möjligt för Berns, eller Berns har gjort det möjligt genom att använda sig av bemanningsföretag. Men de föll i sin egen fälla för när bemanningsföretaget som skyddat dem och tagit ansvar för förtrycket sparkade folk, blev de kvar utan arbetare. Och Berns begick ett misstag när de inte återanställde dem som jobbat längst
och mest. Därför är Berns nu i den här situationen.
Jag är arbetslös. Min fru lämnade mig. Jag kan inte försörja mitt barn som jag kämpade för att få vara hemma med. Jag har blivit polisanmäld av Berns för egenmäktigt förfarande. De har hotat med att stämma mig personligen och kräva mig på skadestånd.  Jag har inga pengar, och är beroende av donationer och bidrag.
Det är sorgligt att alla mina problem har börjat eftersom jag organiserat mig och krävt saker som jag har rätt till. Till exempel pappaledighet. SAC har hjälpt mig att lära mig om mina rättigheter, och kräva rätten till dem. Det enda Berns har gjort är att kränka dem. Det här kampen och mina kamrater i SAC är allt för mig just nu. Berns har mycket makt, många lögner och mycket pengar. Men vi har sanningen. De kommer fortsätta ljuga och använda sitt maktövertag, och vi kommer fortsätta säga sanningen.
”Marcus”

Läs den mycket intressanta inledningen till en serie granskningar av bemanningsbranschen här.