Psykologförbundet trampar i klaveret

Psykologförbundet som är en av arrangörerna bakom ”Rätt till vård Konferensen” kungör i Psykologtidningen 7/10 att de avser att dela ut Stora Psykologpriset på Berns Salonger den 12 oktober. Naivitet eller dubbelmoral?

Du kan kontakta ”Rätt till Vård Konferensen” på projektledare@ratttillvard.se och fråga hur de ställer sig till att en av arrangörerna avser bryta blockaden mot Berns. En blockad som har stor betydelse för papperslösas situation i Sverige.

Kontakta även Psykologförbundet på post@psykologforbundet.se och be dem förklara sig! En fackförening ska inte bryta en annan fackförenings blockad.

Den fackliga blockaden mot Berns bottnar i att Berns, via ett system av bemanningsföretag, kunnat utnyttja underbetald arbetskraft, upphäva anställningstryggheten samt rätten att organisera sig fackligt. I det här fallet var det städare som drabbades. Läs vittnesmålen här. Mer information hittar du på www.berns.cc.

Read Full Post »

”Bernsstriden visar behovet av lagändring”

Lars- Olof Pettersson är en PR-konsult som hjälper företag att bekämpa facket. För att skydda Berns varumärke riktar han i LO-tidningen 8/9 ett nytt angrepp mot SAC. I stället för att hörsamma näringslivets kampanjer bör alla fack kämpa gemensamt mot företag som använder bemanningsföretag för att begränsa fackligt inflytande och urholka anställningsskyddet.

Lars-Olof Petterssons andra angrepp är på många sätt fräckare än hans första. Han ägnar sig åt enkla argumentationsknep: att lyfta ut någon detalj, endast angripa den och lämna lejonparten av sakens frågor dithän. Pettersson silar mygg och sväljer kameler i sitt plikttrogna arbete för sin uppdragsgivare.

I frågan om trovärdigheten hos våra uppgifter om våra medlemmars arbetsvillkor väljer Pettersson att klumpa ihop dem med syfte att sänka vår trovärdighet, och får det som att låta som om 22-timmars arbetspass förekom 7 dagar i veckan, vilket givetvis inte är fallet. På så sätt slipper han också på ett smidigt sätt förhålla sig till dessa också var för sig lagvidriga och slavliknande förhållanden: förekomsten av 22-timmars arbetspass och förekomsten av 7-dagars arbetsvecka.

Det är problematiskt att argumentera mot Pettersson. Han hämtar texter från bloggar och artiklar i media och tillskriver oss uttalanden vi inte gjort, såsom att Yvonne Sörensen var VD på Berns 2006. Pettersson och hans PR-byrå står bakom en kampanj som innehåller lögner som att SAC uppmanat 6 500 personer att gå hem till Berns VD, att SAC egentligen bara är en maffia som bara vill ha pengar osv.

Det mest vilseledande i Petterssons argumentation här är det återkommande talet om kollektivavtalen. Det är ett honnörsord som passar bra i LO-tidningen, men Pettersson får det att låta som om striden på något sätt påverkar Hotell- & Restaurang Fackets kollektivavtal med Berns. I själva verket gäller striden en grupp städares rätt till anställningstrygghet och alla kollektivavtal på Berns står orörda. Städpersonalen arbetade inte ens under HRF:s avtal.

Vissa av Berns underleverantörer har saknat kollektivavtal, andra har haft avtal med Almega och Fastighetsanställdas förbund en inte följt dem. Det väsentliga är dock inte förekomsten av avtal. Det väsentliga är att avtalen följs och säkrar drägliga villkor. Så har inte varit fallen hos Berns bemanningsföretag varpå städare två gånger organiserat sig i SAC och tagit strid.

Båda gånger vann städarna och fick rättigheter såsom fasta tjänster, vita löner, rimliga arbetstider, rätt till föräldraledighet, korrekt OB-ersättning mm. Båda gångerna gallrades de (och endast de) som organiserat sig ut genom personalförflyttningar mellan Berns och bemanningsföretagen trots att ingen arbetsbrist förelåg på Berns.

Pettersson får det att låta som att alla missförhållanden skett på Berns tidigare underleverantörer, men också på Berns nuvarande bemanningsföretag (som än idag sköter huvudparten av all städning på Berns) har det rått allvarliga missförhållanden. Titta på lönespecifikationerna och anställningskontrakten på http://www.berns.cc. Detta är knappast några ”schyssta villkor”.

Vad Pettersson vill komma ifrån är den större diskussionen om hur arbetsgivare som Berns utnyttjar bemanningsföretag för att undergräva anställningstryggheten och därigenom också rätten att organisera sig fackligt. Anledningen till att våra medlemmar står arbetslösa idag är att de blev obekväma för Berns genom sin vägran att acceptera undermåliga arbetsvillkor.

I stället för att hörsamma en PR-byrå anlitad av företagarna skulle vi gärna se att LO (HRF) satte sig ner med oss och gick igenom alla detaljer kring arbetsvillkoren för städarna på Berns, diskuterade Berns tvivelaktiga användning av bemanningsföretagen och den nu aktuella konflikten.

Striden för rätten att organisera sig och kräva sin rätt på jobbet är ständigt pågående och de senaste åren har denna rättighet blivit allt svagare. Det är dags att vända den utvecklingen, och det gör vi genom att våga ta striderna, lyfta fram missförhållanden samt arbeta för ett ett utökat lagligt skydd för bemanningsanställda.

för Stockholms Restaurang och hotellarbetarsyndikat av SAC

Sara Panozo, sekreterare
Javier Plascencia, ordförande

Texten antagen på styrelsemöte 2010-09-12

Tidigare publicerad på LO-Tidningen Debatt

Read Full Post »

”LO bör inte försvara kringgående av LAS via bemanningsföretag”

I Lars-Olof Petterssons debattartikel i LO-Tidningen den 2 september staplas felaktigheterna på varandra. En sak har Pettersson dock alldeles rätt i: ”LO och dess förbund har ingen anledning att försvara enskilda företag och arbetsgivare”. LO har däremot gott om anledningar att fundera över sin hållning mot bemanningsföretag och utnyttjandet av papperslösa.

I dag är det nästan genant tydligt att arbetsgivarorganisationerna och deras hjärtevänner i Rosenbad är på krigsstigen mot allt vad facklig organisering och ”ordning och reda” på arbetsmarknaden heter. I egen propaganda och med stöd av högermedia målar man upp en bild av en nyliberal ”nödvändig” förändring, med mängder av förklaringar och ursäkter. Faktum kvarstår: företagens vinster och aktieutdelningar ökar allt snabbare samtidigt som arbetsvillkoren blir sämre och otryggare. 2008 var etableringsåldern – den ålder då tre fjärdedelar av en årskull har fast anställning – 28 år. 1990 var den 20 år. Arbetsgivarorganisationernas retorik om ”flexibilitet” och ”nya krav” klingar tomt för den som inte vet om hon kan betala hyran nästa månad.

Inför denna utveckling bör arbetarrörelsen lägga ner sina motsättningar, hålla ihop och gemensamt kämpa för en reglering av bemanningsföretagen och för rätten till trygga anställningar. I SAC tvekar vi inte att sätta hårt när våra rättigheter och arbetsvillkor angrips och inte ge efter för kortsiktiga vinstkrav och girighet. Också LO bör ta strid för medlemmarnas och arbetarklassens intressen i frågan om anställningstryggheten.

Innan vi går in specifikt på Bernskonflikten ska det påpekas att Lars-Olof Pettersson skriver sin artikel inte som gammal LO-anställd, utan som talesman för PR-byrån Rådhusgruppen, som anlitats av arbetsgivarorganisationen SHR för att försöka bevara Berns varumärke under konflikten. Det är alltså i allra högsta grad ett partsinlägg det handlar om, vilket också framgår tydligt i valet av ”fakta” som Pettersson presenterar i sin artikel. En bild målas upp av ett oskyldigt, ja nästan godhjärtat företag som älskar sina anställda och facket, och inte vill dem annat än väl. Verkligheten är givetvis en annan.

På Berns har städare flyttats runt mellan fyra olika bemanningsföretag, men med samma arbetsledning och arbetsplats: i praktiken alltså anställda på Berns, och med bemanningsföretagen endast som ett medel för Berns att juridiskt försöka flytta ljusskygg verksamhet (22-timmars arbetspass, 7-dagars arbetsvecka och svarta löner långt under alla kollektivavtal för att nämna toppen på isberget) utanför det egna organisationsnumret.

Striden mellan oss och Berns uppstår första gången när några anställda 2007 går med i SAC och tar strid för drägliga villkor och att över huvud taget få ut sina löner. Efter ett par strider har man kämpat till sig drägliga villkor men flyttats runt mellan fyra bemanningsföretag, det sista av dem NCA. Anledningen till runtflyttningen är enkel: man samlar inte LAS-tid efter arbetsplats utan efter löneutbetalarens organisationsnummer, varför man kan hävda att någon som varit anställd sju år med samma arbetsplats och samma arbetsledning bara har ett och ett halvt års tid på LAS-listan. Ett listigt sätt att försöka göra sig av med jobbiga arbetare som organiserar sig fackligt istället för att acceptera moderna slavvillkor, och något som ingen fackförening värd namnet kan acceptera utan strid för sina medlemmar, med klassiska fackliga arbetsmetoder såsom blockad och uppmaning till bojkott.

Lars-Olof Pettersson pratar om ”hot” och ”utpressning”. Vi kan bara konstatera att arbetslöshet eller lockout riktad mot arbetare som organiserar sig och protesterar mot missförhållanden också det kan kallas ”hot” och ”utpressning”. Den senaste konflikten med Berns härrör sig från att samtliga av de städare som kämpat sig till vita löner, riktiga anställningar och korrekt OB har nu gallrats ut.

Berns har från början varit oerhört konfliktintriktade och det krävdes 18 veckors stridsåtgärder för att få Berns att ens sätta sig vid förhandlingsbordet. Väl där presenterade företaget inte ett enda förslag till lösning. Istället hotar Berns med att stämma arbetstagarna privat för stridsåtgärdernas verkan, något som en gammal LO-anställd borde inse är exempellöst aggressivt. Det är en attack mot hela fackföreningsrörelsen att ge sig på medlemmarna istället för facket. En sådan arbetsgivare stödjer Pettersson med sin text.

Pettersson skriver att LO bör försvara Berns då man har ”schyssta villkor” för sin fasta personal. Men om detta har SAC överhuvudtaget inte framfört någon åsikt. Det har funnits ett A- och ett B-lag på Berns där B-laget bestått av nyinvandrade med och utan papper som arbetat under oacceptabla villkor runtflyttade mellan olika bemanningsföretag. Det finns ingen anledning för HRF eller Unionen att ”försvara kollektivavtalet” på Berns eftersom det aldrig kritiserats av SAC.

Det finns heller ingen anledning att det skulle vara nödvändigt att säga upp personal om SAC:s krav tillmötesgås. Företaget har vägrat lägga korten på bordet när det gäller sin ”arbetsbrist” och fast man flyttat personal från annan verksamhet för att göra våra medlemmars jobb, så har man fortsatt hyra in personal till denna verksamhet.

Exploatering av nyinvandrade via bemanningsföretag är inte ovanligt och ingalunda endast ett svenskt problem. Efter påtryckningar från norska LO har riksdagen i Norge infört en lag om ”solidariskt ansvar”, som innebär att det företag som anlitar bemanningsföretag också har ett ansvar för villkoren hos underleverantören.

Det är också en fråga som LO drev aktivt för några år sedan och som det är hög tid att lyfta igen, även om en återgång till förbud mot bemanningsföretag givetvis skulle vara ännu bättre. Bemanningsföretagen är ett problem som angår alla arbetare i alla branscher, och som inte kommer att lösas åt oss av politiker i det ena eller andra blocket. SAC och LO borde kunna enas om att anställningstryggheten är något som måste försvaras och förstärkas, och det är genom nolltolerans mot utnyttjande av systemet som vi kan uppnå detta.

Lars-Olof Petterson söker slå split mellan fackföreningar vid en tidpunkt då vi måste stå enade. Det är mycket han inte vill berätta i sakfrågan. För den som är intresserad av Berns bulvanliknande användning av sina bemanningsföretag och våra medlemmars arbetsvillkor på Berns finns detta redogjort för på http://www.berns.cc. I konflikten kämpar SAC för sina medlemmars arbeten, för yttrandefrihet på jobbet och för rätten att organisera sig fackligt. Berns, å sin sida, kämpar kompromisslöst för rätten att slippa ansvar för människor man bollat runt mellan bemanningsföretag.

Blockaden mot Berns har stöd av det så kallade ”Jobbupproret” där klubbar och förtroendevalda inom LO, TCO och SAC samlat sina fackliga erfarenheter i protest mot bemanningsföretagens kringgående av LAS. Det är viktigt att LO
inte hörsammar PR-konsulten Petterssons uppmaning till lojalitet med företaget utan ser det verkliga problemet: För att slippa situationer som den på Berns behövs en reglering av bemanningsföretagen.

för Stockholms Restaurang och hotellarbetarsyndikat av SAC

Sara Panozo, sekreterare
Javier Plascencia, ordförande
Texten antagen på medlemsmöte 2010-09-05

Tidigare publicerad på LO-Tidningen Debatt

Read Full Post »

Londonbor i solidaritet med städarna på Berns

Read Full Post »

Slavarbete på Berns – läs själv vittnesmålen!

På en ny websida presenteras nu vittnesmål från slavarbetet inne på Berns. Samtidigt som radikala arbetsköparanhängare i Sverige gör aggressiva antifackliga utspel vill arbetsköparna i Norge rensa upp bland kriminella bamanningsföretag. Läs Norge städar i städbranschen och ”Det är ren maffiaverksamhet”.

Vittnesmålet från Berns:

”Jag blir arg och ledsen när jag tänker på åren jag jobbat på Berns. Hur de utnyttjat mig”

Jag började jobba på Berns 2006. Första gången städade jag Stora Salongen efter en konsert. Jag fick 70 kronor i timmen. Efter det började jag tvätta fönster och speglar. Eftersom en kille från Bolivia inte kunde stanna i Sverige kunde jag ta över hans plats i köket. Jag jobbade i köket och soprummet och min huvudsyssla var att städa.  Jag började i köket klockan 23:00 och när jag var klar gick jag till soprummet, ungefär 5:00. Jag slängde sopor, städade utanför på gatan, sopade bort fimpar osv. Efter 05:00 gjorde jag det som behövde göras, ibland möblering till exempel, ibland andra saker. Jag jobbade måndag till söndag och alltid på natten för 70 kronor i timmen. Det fanns ingen rast, ingen sa något om någon rast i alla fall.  Det var helt omöjligt att ta en längre pau, det fanns alltid någon som kunde komma på en och dra av det från lönen. Jag jobbade varje dag.
En morgon försov jag mig. Då förlorade jag min plats i köket och fick börja jobba i Asiatiska eftersom att ytterligare en Bolivian var tvungen att lämna Sverige. Jag började när gästerna började gå hem och städade hela Asiatiska och alla toaletterna. Jag skurade marmortrappan, hissen, lilla baren med mera. Det här jobbet var mer krävande eftersom att man hela tiden blev kollad. En gång i veckan, vilken dag som helst, gjorde en av Berns chefer (blond, kvinna) dammkontroll med en vit handske. Flera städare har blivit av med jobbet när de hittat smuts eller damm.
Sen kom perioden då de renoverade frukostsalongen. ”Mario” började kräva att jag skulle jobba mer, på olika ställen och längre pass. Jag fick bland annat tvätta fönster och speglar som vanligtvis en person anställd på deltid gjorde, men det fick jag göra utöver min heltidstjänst. Jag fick jobba nästan dubbelt men ingen betalade mig det dubbla. Jag jobbade så ungefär två veckor, men det var ohållbart i längden. Ständigt bad de mig att stanna längre eller jobba mer, men ingen sa någonting om att betala mig för extratimmarna. Jag tröttnade och började bli irriterad. Tills jag sa ifrån. Jag får ju inte betalt extra, varför ska jag jobba extra?
Sen fick jag höra att en grupp bolivianer hade organiserat sig med SAC. Jag blev glad, tänkte att ”äntligen säger någon ifrån”. Efter den konflikten, som SAC och arbetarna vann, började Berns jobba med ett nytt bemanningsföretag som hette NCA. De skulle plötsligt göra jobbet som vi gjort innan men utan någon som helst aning om vad Berns hade för behov, hur man jobbar, hur mycket tid det tar att till exempel möblera en konferenssal, hur lång tid det tar att städa rummen, städa trappan, skura toaletterna. Vi visste exakt. Så vi var några som inte bråkat som blev rekommenderade vidare till NCA.
De var helt vilse och behövde all hjälp de kunde få. Vi lärde dem allt vi kunde. Vi jobbade några veckor utan kontrakt.  Sen fick vi kontrakt på noll procent. Det fanns aldrig några scheman och vi jobbade väldigt mycket. Jag jobbade överallt eftersom jag var en av dem med mest erfarenhet. Det var ofta diskussioner om hur många timmar arbetet skulle ta. NCA ville att samma jobb skulle göras på mindre tid än tidigare. Vi förklarade att det inte gick, att det tar längre tid, men de lyssnade inte.
NCA var ett schysstare företag än de tidigare bemanningsföretagen, de betalade vitt och betalade skatt, jag har hört i efterhand att de har kollektivavtal. Sånt kostar mer, men Berns ville fortfarande inte betala för dyrt. Så NCA blev tvungna att förändra många saker. Till exempel ville de att vi skulle jobba dagtid eftersom att det kostade mer både för NCA och Berns att ha nattarbetare, åtminstone om man ska betala schysst och vitt. Men, man måste ändå göra vissa saker nattetid eftersom att Berns också har nattklubb och allt måste vara klart inför frukosten. Så vi fick börja jobba fyra på morgonen, vilket innebär att man gick upp 2.30 och åkte hemifrån 3-3.30. Jag städade hela ”Asiatiska” och Stora Salongen. Arbetet var oändligt. Vi arbetare hamnade ofta i konflikter med varandra eftersom att det alltid fanns någon som var mer desperat och tog åt sig mer jobb, eller gjorde ett jobb som man behöver många timmar på sig att göra på kortare tid. Vi var några som gick ihop och kom överrens om att inte acceptera när de krävde så mycket jobb på så lite tid, vi visste ju att det i princip var omöjligt. Men vissa sa inte ifrån och jobbade nästan ihjäl sig. Vi andra blev inringda mindre och mindre, precis när vi hade lärt NCAs personal det mesta. De började ta in ny personal, kompisar, kusiner och brorsor. Tillslut hade jag så lite timmar att jag fick jobba extra som toavakt på natten, det var ett vidrigt jobb som ingen annan ville göra, men jag behövde pengarna.
När det gått 8 månader med NCA och jag fortfarande inte hade något schema eller fått fast anställning bestämde jag mig för att säga ifrån. Jag fick fortfarande mindre och mindre timmar (eftersom att de gav bort timmarna till sina kompisar eller dem som accepterade att slita ut sig totalt) och blev inringd hur som helst, när som helst. Samtidigt fick jag reda på att min fru var gravid med vårt första barn. Först pratade jag med min gruppledare från NCA och sa att jag behövde arbetsgivarintyg och lönespecifikationer för att visa upp hos försäkringskassan. Han vägrade. Jag skickade in begäran om pappaledigt till NCA. Jag blev besvarad med ett besked om avsked.
Efter det följde förhandlingarna med NCA, Almega och SAC. Då var vi fler som var inblandade, för jag var långt ifrån den enda som blivit orättvist behandlad. De ville förflytta mig till en annan arbetsplats på en ny provanställning, men jag hade redan sett hur de gjort så med en annan kamrat i denna konflikt. Efter tre månader får man sparken. Vi kämpade för att Berns skulle vara min arbetsplats, som den varit de senaste 3 åren.
Tack vare förhandlingarna och kampen lyckades vi bli återanställda på 100%, fast anställning. Även om det nu innebar ”house keeping” och arbete på hotellet var jag nöjd. Det var 8 timmar om dagen och jag hade ett schema. Jag fick också rätt till pappaledighet och var hemma med min dotter en månad. Det var viktigt för mig att vinna den konflikten, för det är en rättighet och ingen ska ta ifrån någon sina rättigheter. Det är också viktigt för mig att nämna att alla på Berns kände till den här
kampen och den här konflikten. Men ingen la sig i.
Vi jobbade under våra nya förbättrade förhållanden som vi kämpat oss till under ungefär 3 månader. Sen fick jag ett nytt brev om avsked, på grund av arbetsbrist på NCA. En kamrat som tidigare organiserat sig med oss gick ur facket och blev anställd direkt av Berns (tillsammans med några andra som aldrig klagat men som inte jobbat längre än mig och mina kamrater).
Anledningen till att jag fick sparken var väldigt tydlig, oavsett vad Berns säger i medierna.
Jag blir arg och ledsen när jag tänker på åren jag jobbat på Berns. Hur de utnyttjat mig. Och hur Yvonne nu pratar vitt och brett om arbetarnas säkerhet och välbefinnande, om kollektivavtal och rätt att organisera sig fackligt. Om de ens fått upp ögonen för sådant, som hon påstår, är det ju tack vare SAC. Annars hade det fortsatt på samma vis hur länge som helst.
På så sätt kan jag vara glad över att vi tagit upp kampen, och jag kommer aldrig ångra det. Men samtidigt blir jag arg över alla lögner de sprider om oss och om SAC i medierna.  Det man borde prata om i media är hur Berns utnyttjat människor som sökt lyckan i ett nytt land, som inte talar språket och som inte känner till sina rättigheter. Och inte bara att de har gjort det, men att de inte gjort någonting för att förändra eller förbättra situationen, inte ens när de fått faktan på bordet. De fortsätter ljuga och förvärra situationen. Hela Berns är genomsyrat av hyckleri och förtryck. Jag tror inte att det kommer bli annorlunda där.
Bemanningsföretagen har gjort allt detta möjligt för Berns, eller Berns har gjort det möjligt genom att använda sig av bemanningsföretag. Men de föll i sin egen fälla för när bemanningsföretaget som skyddat dem och tagit ansvar för förtrycket sparkade folk, blev de kvar utan arbetare. Och Berns begick ett misstag när de inte återanställde dem som jobbat längst
och mest. Därför är Berns nu i den här situationen.
Jag är arbetslös. Min fru lämnade mig. Jag kan inte försörja mitt barn som jag kämpade för att få vara hemma med. Jag har blivit polisanmäld av Berns för egenmäktigt förfarande. De har hotat med att stämma mig personligen och kräva mig på skadestånd.  Jag har inga pengar, och är beroende av donationer och bidrag.
Det är sorgligt att alla mina problem har börjat eftersom jag organiserat mig och krävt saker som jag har rätt till. Till exempel pappaledighet. SAC har hjälpt mig att lära mig om mina rättigheter, och kräva rätten till dem. Det enda Berns har gjort är att kränka dem. Det här kampen och mina kamrater i SAC är allt för mig just nu. Berns har mycket makt, många lögner och mycket pengar. Men vi har sanningen. De kommer fortsätta ljuga och använda sitt maktövertag, och vi kommer fortsätta säga sanningen.
”Marcus”

Read Full Post »

Bemanningsbloggen

Bemanningsbloggen, en ny blogg inom Bloggnätet Signal har kickat igång.

Läs den mycket intressanta inledningen till en serie granskningar av bemanningsbranschen här.

Read Full Post »

Vad konflikten på Berns egentligen handlar om

Pudelns kärna. Konflikten på Berns kan framstå som komplex. Men i grunden är den ganska enkel. Konflikten bottnar i att Berns, via ett system av bemanningsföretag, kunnat utnyttja underbetald arbetskraft, upphäva anställningstryggheten samt rätten att organisera sig fackligt. I det här fallet var det städare som drabbades. Människor som behandlas på det här sättet brukar inte tycka om det. Därför blev det konflikt.

Read Full Post »

Mediakampanj går på tomgång

Idag fortsätter mediakampanjen mot SAC på SvD Brännpunkt. Inget nytt framförs utan kampanjen går fullständigt på tomgång.

Kristina Alvedal (M), Harald Ullman (S) och Yvonne Sörensen (vd Berns) argumenterar lika svepande och associativt som tidigare. Man undviker sitt eget ansvar och för åter fram flygbladsutdelning utanför Berns som ”hotfulla metoder”.

Man försöker också blanda bort korten.

Alvedal, Ullman och Sörensen skrivet bla ”Den konflikt man hänvisar till existerar inte mellan Berns och de fackförbund som företaget slutit kollektivavtal med, vilket syndikalisterna mycket väl vet.” Detta är riktiga dimridåer. Kollektivavtal har Berns naturligtvis bara haft för sin direktanställda personal. På det här sättet försöker man komma undan att en stor del av personalen har arbetat för Berns via olika bulevanföretag. Där har Berns ”egna” fackföreningar inte organiserat över huvud taget.

Vidare upprepas mediaankan att ”Man hotar att demonstrera utanför Berns vd:s bostad mitt i natten” Detta är ett direkt påhitt. Detta hot, som enligt uppgift, ska ha skett på ett offentligt forum har fortfarande inte kunnat hittas.

Berns – ta ansvar nu! Att skylla ifrån sig ser inte bra ut.

Read Full Post »

SAC är en frihetlig fackförening

Under de senaste veckorna har en formidabel hetskampanj förts mot SAC och legitimiteten i arbetsmarknadskonflikten på Berns.

Konflikten på Berns handlar om att Berns utnyttjat underbetald arbetskraft och sedan godtyckligt gjort sig av med denna. Detta har möjliggjorts av ett system av bemanningsföretag. Läs om bakgrunden till konflikten här.

Det är Berns VD Yvonne Sörensen som tillsammans med socialdemokratiskt anknutna PR-byråer (Rådhusgruppen och Ullman PR) leder kampanjen som främst gått ut på att utmåla SAC som en icke-fackförening med illegitima krav på Berns.

Som ett led i hetskampanjen skrev Berns vd Yvonne Sörensen, den (S)-märkta PR-konsulten Harald Ullman och Kristina Alvendal (M) en debattartikel vars huvudbudskap är att staten borde sätta in rikskriminalen, säkerhetspolisen och ”nio särskilda aktionsgrupper” för att skydda Berns från facket. Precis så som man gör i Iran och Kina alltså.

Debattartikelförfattarna försöker förstärka bilden av att SAC skulle sakna juridisk grund för sin blockad av Berns eller lagligt stöd för sina krav. Argument som sk liberala debattörer fört fram till leda. Men i Sverige har alla fackföreningar enligt lag rätt att sätta företag i blockad! Och enligt svensk lag får en fackförening faktiskt framföra vilka krav den vill. Så fungerar det dock inte i länder som Iran och Kina.

Kulmen(?) på hetskampanjen nåddes då Sanna Rayman (31/7) under rubriken ”Ingen vanlig fackförening” gick ut på SvD ledarplats och hävdade att ”Det är välkänt att SAC inte drar sig för att packa knogjärnen när de ska ut på manifestation”.

Denna lögn, som i vanliga fall bara sprids av fascistiska och nazistiska organisationer mötte en stark reaktion på bloggar och twitter under helgen. Då många befarade att detta uttalande kunde leda till sänkta trösklar för polisingripanden mot facklig verksamhet. Läs om reaktionen här och här.

Nu har SAC:s Emil Boss getts en replik i SvD. Budskapet är lika kort som enkelt:

Alla fackföreningar har enligt lag rätt att sätta företag i blockad.

Rayman påstår även att vi saknar lagligt stöd för våra krav. Men enligt svensk lag får vi faktiskt framföra vilka krav vi vill.

Rayman skriver vidare att SAC Syndikalisterna använder knogjärn som facklig metod. Detta stämmer inte heller.

Det är trist att ni använder er av sådana påståenden för att underminera vårt fackliga arbete.

Men det stämmer att SAC Syndikalisterna är en annorlunda fackförening.

I SAC Syndikalisterna praktiserar vi direktdemokrati och lokalt självbestämmande. Och vi anser inte att fackets roll är att disciplinera sina medlemmar.

Vi tror på människors förmåga och att en annan värld är möjlig.

Till skillnad mot många sk liberala debattörer och pr-folk som vill se statliga ingripanden mot fackföreningar, anser SAC att friheten att organisera sig fritt måste försvaras och att staten inte ska diktera vilka krav en fackförening får ställa på en motpart.

Read Full Post »

SAC:s krav: Lag om solidariskt ansvar.

Konflikten på Berns i Stockholm fått en hel del utrymme i media. Nu går SAC ut och kräver en ny lag för de mest utsatta på arbetsmarknaden.

”Konflikten på Berns visar behovet av bättre lagligt skydd för anställdas rätt att organisera sig fackligt. SAC:s strid för städarna på Berns grundar sig i att Berns kunnat kringgå såväl anställningsskydd som föreningsrätt genom inhyrning av städtjänster.” Säger Emil Boss, SAC.

En lag om solidariskt ansvar skulle innebära att den som hyr in arbetskraft skall vara direkt ansvarig ifall arbetsvillkoren brister i bemanningsföretagen. Liknande lagar finns redan i Norge och Tyskland.

”Bygg- och städbranschens bemanningsföretag är överrepresenterade när det gäller exploatering av nyinvandrade med eller utan papper. Människor arbetar under hälsofarliga, otrygga och kränkande former. Ofta saknas kollektivavtal och lika ofta finns avtal som inte följs.” Säger Emil Boss, SAC.

De enda som skulle förlora på en sådan lag är de som använder sig av bemanningsföretag för att begå brott. Alternativet är att blockader och strejker blir allt vanligare för att utkräva ansvar av den verklige uppdragsgivaren.

Läs mer:

SAC: Det krävs en lagändring för att komma åt problemen inom bemanningsbranschen

Read Full Post »